svartsjuka är något väldigt obehagligt, något väldigt fult och väldigt tabubelagt.
det är svårt att säga varför man blir svartsjuk. det behöver inte ens vara så att man är svartsjuk på sin respektive, man kan bli svartsjuk på sina vänner också... varför? vad är det som styr det hela?

ibland får man bara en så hemsk känsla i kroppen när man ser någon man bryr sig om vara glad med andra, när man egentligen bara borde glädjas för deras skull.
det är jätteegoistiskt och jättefel, men  samtidigt en väldigt naturlig reaktion. det är inget man själv kan styra över, hur gärna man än skulle vilja det. samtidigt som man blir arg på alla som får vara med den personen så blir man arg på sig själv och skäms över sitt beteende.

varför blir man svartsjuk på en killkompis/tjejkompis som har träffat en tjej/kille?
varför blir man svartsjuk på sin pojkväns/flickväns kompisar för att de får spendera tid med honom/henne när du inte får?
varför blir man svartsjuk när han/hon pratar med en annan tjej/kille trots att man vet att man själv är den enda han/hon vill ha?

är vi så rädda att förlora de vi bryr oss om?
varför är vi så possesiva?
varför kan vi inte dela med oss av våra nära och kära?

säger inte att jag tycker att vi ska göra det, för jag blir själv svartsjuk ibland, hur ogärna jag än vill erkänna det, jag bara undrar varför det är såhär...

skulle så gärna vilja slippa ifrån svartsjukan... den är mer än en dödssynd, för många relationer är den faktiskt döden själv