något försenat på grund av utlandsvistelse kommer nu summeringen av 2008.

Det var ett långt år, i hänseenden ett längre år än vad året brukar vara. Det var kanske inte det gladaste året trots att det borde ha varit det.

2008 var gråtets och saknadens år.
Jag grät mer än jag skrattade och jag spenderade halva året åt att sakna. Att sakna andra och att sakna en försvunnen del av mig själv.

2008 var ensamhetens och rädslans år.
Jag kände mig övergiven och lämnad, för lämnad trodde jag att jag var. Sen blev jag lämnad på riktigt och då blev känslan ännu djupare. Så djup att den slutade i rädsla. Rädsla för att vara ensam, men ännu räddare för att vara bland andra. En rädsla för att andra skulle se vem som egentligen dolde sig bakom fasaden.

2008 var vännernas år.
Nu vet jag vilka som är mina riktiga vänner. De som ställer upp i vått och torrt och älskar mig för den jag är med alla de defekter och hysteriska kaos som det innebär.

2008 var hjälpens år.
Det år som jag äntligen tog mig i kragen och vågade be om hjälp. Jag erkände att jag inte alltid klarar mig själv och att ensam inte är stark. Jag insåg äntligen att man inte är svag för att man inte klarar allt själv.

2008 var insiktens år.
Jag tänkte mycket och länge. De som känner mig vet att jag har en tendens att grubbla för mycket, men i det här fallet vet jag inte om jag har grubblat färdigt än. Den här gången har jag lärt mig något av allt mitt tänkande. Jag har insett mycket om min omgivning och min familj och livet i allmänhet. Men mest av allt har jag insett mycket om mig själv.


Önskan för 2009 är att det ska vara ett lyckligare år med fokus på att ta hand om sig själv och vårda sitt inre. Tar man inte hand om sig själv kan man inte ta hand om någon annan. Och då rasar allt annat också förr eller senare. Men bygger man upp ett starkt JAG som står upp för sig själv så är man även en bättre resurs för sin omgivning.