det går inte att vara tillsammans med nån på långdistans som inte engagerar sig ordentligt fick jag höra idag. men är det inte så i alla förhållanden? att man måste engagera sig alltså.
vad är det för idé med att vara tillsammans med någon som inte vill lägga tid och tankar på en?
är det bättre att vara i ett oengagerat "nära-förhållande" än i ett oengagerat långdistans?

på ett sätt är det lättare att göra sig av med ett distansförhållande för då behöver man inte träffa den personen nåt mer, medan man lätt kan springa på sin fd på stan om man bor nära varandra. men o andra sidan är det fruktanvärt mkt svårare o konstigare situation att göra slut med sin distansare, för att göra det över telefon är verkligen INTE okej! o då måste man på nåt sätt ses, vilket då gör att vissa problem uppstår. ska jag resa till honom/henne eller ska hon/han komma till mig? o vad händer efter jag gjort slut? ska jag bara åka hem igen då? tänk om man inte kan ta sig fram och tillbaka över dan, ska man stanna över natt då? vänta med att göra slut tills på morgonen. nej usch, den stackars intet ont anande partnern skulle nog inte uppskatta att bli utnyttjad för sovplats även om den är oengagerad.

jag vet inte om det är mig själv jag försöker läxa upp nu eller andra, vet bara att jag måste få det här ur mig, det ligger o gnager i hjärnan hela tiden...

mötas o skiljas... alla måste vi göra det, men för vissa är det svårare än för andra