* flyttarnas år, bodde sammanlagt i tre olika lägenheter under året, förhoppningsvis blir det färre flyttar kommande år

* ett år då jag utmanade mig själv i att testa mina gränser och moraliska principer

* året då jag fick veta att jag skulle förlora någon som jag känt i hela mitt liv, mormor <3

* semesterns år, jag åkte på mitt livs första charter!

* tantens år, adopterade en hel drös med vackra och totalt galna ungar

* Space´s år, mitt hjärta och jag firade ett år tillsammans. vad skulle jag ta mig till utan honom?

* båtarnas år, det kryssades en hel del

* quizzens år, en ny tradition startades


framför allt ett år med många nya vänner! och även nya minnen med gamla underbara vänner

nyår nästa..

förhoppningar eller förväntningar inför det nya året? inga alls!!!

alla som inte har sett ett enda avsnitt av årets julkalender räcker upp en hand!

var du verkligen tvungen att köpa allt det du köpte? fanns det något som du garanterat hade klarat dig utan? hur många människor köpte du smågrejer till som inte kommer köpa något till dig? javisst det är tanken som räknas, men om de andra inte tänker på dig lika mycket som du tänker på dem, ska du verkligen slänga iväg massa resurser på dem då?

alla grejer du inte har råd att köpa till dig själv för att du skulle köpa ett ton prylar till alla andra, hade det inte varit bättre att bara köpa det du själv behöver istället för att få halvrätt prylar av någon som funderat sig själv halvt fördärvad för att komma på vad den ska köpa till dig? skulle det funka att bara ge f*n i julklappar ett år och bara träffas o äta god mat och krama om varandra istället?

eller har man helt tappat konceptet med den kommersiella julen då? för det är väl det julen handlar om? prylar alltså!

är islänningar egentligen alver?

du som får oss att tro på något mer

något stort som är värt att hoppas på

åh du längtan du bitterljuva längtan

trots att du för med dig saknad

så är du det vi alla vill känna

åh du längtan du långvariga längtan

du lär oss värdet på saker

ju längre vi längtar större är betydelsen

jag letar efter livslång kärlek, om du inte gör detsamma så var vänlig meddela piloten detta omgående

jag skriker mig hes, men det är ingen som hör

eller så är det ingen som lyssnar

för dem är jag stum

jag viftar, slår och faller, men det är ingen som ser

eller så är det ingen som tittar

för dem är jag osynlig

till sist så försvinner jag, men det är ingen som märker

eller så är det ingen som bryr sig

för dem är jag ingen

jag skriker mig hes, men det är ingen som hör

eller så är det ingen som lyssnar

för dem är jag stum

jag viftar, slår och faller, men det är ingen som ser

eller så är det ingen som tittar

för dem är jag osynlig

till sist så försvinner jag, men det är ingen som märker

eller så är det ingen som bryr sig

för dem är jag ingen

nu är det svårare, det finns ingen himmel och jag vet att du inte kommer vara här länge till. jag önskar att jag kunde tro, att jag kunde finna någon tröst i att du kommer till ett bättre ställe, att du kommer få träffa din man och dotter igen, men jag gör inte det. 

de andra kommer jag inte ihåg så mycket, men du har alltid funnits där, även när du drivit mig till vansinne och jag har bråkat med dig. du lärde mig att baka våfflor och måla, du berättade om vår familj, du har alltid gjort världens godaste kalkon. snart finns du inte mer... och jag har extremt svårt att förstå och acceptera det.

på ett sätt var det lättare att inte förstå, att inte kunna få grepp om det. det var lättare när jag var liten..

jag lovar att börja...

det är inte så stor skillnad på de egentligen

detta har gjort oss slöa, det är för lätt att få tag på varandra så ingen lägger manken till längre. man är alltid bara ett klick bort, och svarar man inte omgående på detta klick så finns det alltid någon annan att klicka på.

vad hände med uppvaktning? vad hände med att lägga ner lite tid på att visa någon att man bryr sig om dem?

kommer ni ihåg den där känslan när man kunde sitta och vänta hela veckan på ett brev från sin brevvän som bodde i en annan del av Sverige eller kanske rentav i ett annat land?

visst internet har förenklat en hel del för oss men också gjort att vi är så lata att vi inte ens orkar kommentera händelser i varandras liv eller faktiskt ta oss tid att fråga hur det är och vad som händer, vi kollar bara på deras facebookstatusar och trycker på gilla.

när hade du senast ett riktigt samtal med någon som bor långt borta och du inte träffar ofta? har du som är uppvuxen i it-generationen någonsin fått ett riktigt kärleksbrev?

den kille/tjej som idag tar sig tid att sätta sig ner och skriva ett brev för hand är guld värd, det är en person som vet vad som menas när man säger att det är tanken som räknas. för då har man faktiskt tänkt till!

någon som behöver dig

att känna sig behövd är något man inte ska behöva leva utan

för vem är du om ingen behöver dig?