att sakna någon som inte är borta än, att gråta över någon som inte ännu lämnat din sida, är det att slösa tårar?
hur kan man sakna någon som fortfarande är här?

ibland vet man att någon ska försvinna ur ens liv, även om inte för gott åtminstone för en längre period.. vissa kanske tycker att det är fånigt att börja sakna eller gråta i förtid.. att man slösar glada tider och istället borde ta vara på all den tid man har med den personen och bara glädjas åt att man får vara med den nu..
men om man bara lever i nuet hela tiden kan det komma som en smärre chock när verkligheten helt plötsligt kommer som en smäll på käften och personen lämnar dig..

är man mentalt inställd på att bli lämnad behöver det inte göra lika ont, det gör alltid ont men inte i samma utsträckning.. tårarna som spills är inte förgäves, de är en sorts terapi för det som komma skall.

vissa av oss mår bättre av att få sörja en förlust i förtid, det gör den lättare att hantera..

är det inte konstigt att någon som man är helt tokig i, också kan göra en tokig?
den kan driva en så totalt till vansinne att man blir riktigt arg. känns som att ibland är det de egenskaper som man gillar mest hos personen som även är de man hatar mest..
det är de stora karaktärsdragen hos en person som man blir kär i, så då är det kanske inte så konstigt egentligen om man stör sig lite på det också,. Du kan älska att någon är kaxig, men eftersom det är personens mest framträdande drag kommer du förmodligen störa dig på det också med tiden.

ibland gör vi livet svårt för de vi tycker om, det är oftast inte meningen, men det blir så..
kanske är det sant så som de säger; "den man älskar agar man"

ibland är det helt ofattbart att något så trivialt som tv kan få oss att gråta så stora tårar.
är det sanna tårar eller krokodiltårar?
vad är det som påverkar oss så till en grad att vi inte kan låta bli att visa våra känslor fysiskt när det i iaf  i 99% av fallen handlar om personer eller händelser som vi inte känner eller har varit med om?

hur kan man fälla tårar över någon man inte vet något alls om?
varje dag hör man hur tjejgäng snackar om att de börjar gråta över något de sett på en talkshow typ oprah och under programmets gång ser man t.om programledaren gråta.. kan de tårarna verkligen vara äkta vecka efter vecka?

vissa av oss gråter för allting, gör det tårarna mer eller mindre viktiga?
ja i viss mån så är det faktiskt så... vissa tårar betyder mer, vissa betyder mindre...
kanske man skulle dra ner lite på krokodiltårarna i reality-tv för att inte ringakta de personer man berättar om.

empati och respekt går att skildra även utan tårar

Man tror att man har fixat det, att all ångest och allt kämpande för att passa in och all popularitetstävling är över..
Du har överlevtpuberteten, de första tonåren, högstadiet och gymnasiet. Du har haft din första fylla, gjort dina snedsteg och nu tror du att det är över.

Du har flyttat hemifrån och ska börja plugga.. Så kommer du fram och inser, det är inte alls över. Folk mår fortfarande dåligt och är osäkra och bergochdalbanan är lika påtaglig som innan om inte mer. Nu gör folk allt för att hävda sig, för på nåt sätt är man ändå ensam i världen, och ensam är stark, eller?
Vänner får man fort, och man blir av med dem lika fort i det rasande tempo som studenter lever i. Det är faktiskt en helt annan värld än vad många andra är vana vid. Man måste själv ha levt i den för att förstå den, för en utomstående kan inte möjligtvis fatta vilken press man lever under när man egentligen aldrig är klar med något, man har bara några dagars paus emellan alla nya projekt.

De flesta söker hopplöst efter någon form av livlina att hålla sig fast i, någon fast punkt som är deras verklighetsförankring, ibland kan det vara en nära vän, en flick-/pojkvän, ett jobb eller en hobby...
Men vad händer med de som inte har någon fast punkt?
Det är väldigt lätt att fastna i studentträsket, och ännu lättare att fastna i alkholträsket.. Många får (tyvärr) se med egna ögon hur vänner försvinner och tynar bort framför en.. men vad kan man göra för att hjälpa någon som inte själv ser det som ett problem? någon som inte inser att det faktiskt inte längre bara är en normal del av den studentikosa kulturen?


när slutar det vara kul och när börjar det bli ett problem?

människor som låtsas tycka om varandra kan vara något av det värsta som finns.. varför inte bara säga rakt ut, jag gillar inte dig och du gillar inte mig så varför låtsas? man kommer ju ändå inte komma överens och allt är bara ett spel för gallerierna..

osökt kommer vi då in på falska kramar... ni vet såna där kramar som man ger för att man måste, man träffar någon på stan och nä men hej va kul o se dig kram kram, fastän man egentligen inte alls tycker att det är speciellt trevligt att träffa personen utan mest ser den som ett väghinder som man måste ta sig förbi för att kunna fortsätta sin framfart i butikerna.

häromdan gick nickelodeon kids awards av stapeln. det är en gala där barnen röstar fram sina egna favoriter. Pristagarna kan ha varit de värsta någonsin, inte en enda kram kändes uppriktig... det var det stelaste på många år, och här handlar det ändå om personer som ska vara förebilder för barn och har barn som sin största publik. inte ens kramarna som de gav till barnen som hjälpte till att dela ut priserna kändes äkta. Och det märktes tydligt på barnen, för ansiktsuttrycken var stel och responsen var sval.. barn är de enda som visar sina äkta känslor, för de har inte förstått att man måste låtsas som att allt är bra..

om man nu inte har lust att krama ungen så ta i hand ist, det ser tusen gånger bättre ut än ett iskallt ansiktsuttryck och ett barn som ser besvärat ut...


om ni ska kramas så kramas med äkta känsla för att ni vill det, för en riktig kram är det bästa som finns!