oron över att det håller på att hända igen växer sig bara starkare i kroppen..
ångesten kommer tillbaka..
vad gör jag fel?
hur ska man göra?

när både text och ord raderas ut som att det aldrig betytt något alls fastnar klumpen i hjärtat...
när vet man om det egentligen är sant?
hur mkt ska man våga lita på folk?

ja jag har problem med tillit.. men att folk sedan sviker mitt förtroende gör inte det hela bättre, det gör det bara svårare för mig att börja lita på nya människor...
paranoian kommer allt lättare... man analyserar situationer och människor som man annars inte skulle göra, för att minsta lilla tecken på att något skulle vara fel gör att allt tvivel kommer tillbaka på samma gång..

när jag fick veta det som jag alltid misstänkt trodde jag att det skulle kännas som en befrielse, men det gjorde det inte.. nu vet jag att jag inte betydde nog... nu vet jag att jag inte var tillräcklig... efter över 2,5 år gör det fortfarande ont att få veta något sånt.. att få det bekräftat att jag aldrig var för dig, vad du var för mig...

de personer som gör intryck i ens liv kanske man själv inte alls haft så stor inverkan på...

jag klarar inte av det en gång till på så kort tid...
vill inte bli sviken mer...
vill kunna lita..
vill våga..



men vem kan man lita på?

ibland känner man sig störst, bäst och vackrast på jorden, och ibland är man mindre än ett nålsöga och känner sig allmänt oviktig och dålig.

i den ålder jag befinner mig i nu anses jag av omvärlden vara en vuxen människa, eller jag ska iaf föreställa det. men vem är det som bestämt när man blir vuxen? ibland känner jag mig fruktansvärt liten och ynklig.

var det verkligen så längesen som man gick och höll mammas hand när man gick och handlade, som pappa kom in och nattade mig med en godnattsaga och gjorde pruttljud mot ens mage och fick en att skratta åt hans grimaser, när mamma brukade sjunga för mig och ha mig i sitt knä och gunga mig.. ?

jag vill bli betraktad som vuxen och att man ska respektera mina åsikter och. jag vill ta mina egna beslut och sköta mig själv, jag vill göra som jag vill utan att mina föräldrar ska lägga sig i.

men en dag som denna när man mår riktigt dåligt finns det inget som jag hellre skulle vilja än att ha mamma här med sin svala hand mot min panna, att låta henne dalta lite med mig o stoppa om mig.. att hon tycker synd om mig och öser kärlek över mig och omtanke.

när man mår dåligt har man plötsligt förflyttat sig från den där vuxna, världsvana, självsäkra studenten, till den tio-åriga lilla person som var helt hjälplös utan mamma när den var sjuk.

är det okej att fortfarande längta efter sin mamma när man mår dåligt fastän man är över 20 år gammal?



kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur....

det var en gång en ankmamma som hade en massa ägg... så småningom kläcktes alla äggen o alla ankungar kom ut och såg dagens ljus.. alla var jättesöta och såg likadana ut, alla utom en.
han hade stora koögon, och tog dun av de andra ankungarna som hade mindre dun än han själv hade så att han skulle få ännu mer än vad han redan hade...

så småningom växte alla de andra ankungarna upp till vackra svanar, alla utom den fula ankungen..
han förblev en förvuxen jättebebis.. även i vuxen ålder förblev han väldigt osäker, varje gång han träffade den lilla griskultingen Göran blev han jätteosäker och började klia sig...
än idag kan man känna igen den fula ankungen på hans äggskalleformade huvud...
hans namn är Reinfeldt, Fredrik Reinfeldt.

lycka är att få känna sig behövd.
att få ta hand om någon av den simpla lilla anledningen att man vill göra det. att få pyssla om och skämma bort någon och få slösa sin omtanke på den personen.
att få känna att den personen blir lika glad för att du gör det som du blir av att göra det.

tycker man om någon vill man att den personen ska vara glad, man vill den väl.
har det gått riktigt bra för den personen en dag som allt gått åt helvete för dig kan den personens glädje lysa upp din egen dag.  trots att du egentligen inte gjort nåt, för att se den personens leende gör att det blir alldeles varmt i hjärtat och man glömmer bort sin egen olycka.

lycka är att få kolla in i den personens ögon och se att den känner precis likadant som du gör..
lycka är att ge och få kärlek.

inte alla har det, men alla behöver det, förr eller senare, även om de inte vill erkänna det...
en dag märker man hur man inte längre tycker att det är så kul att vara en ensam liten kaffekopp, man vill ha ett fat att stå stadigt på..
jag tror att det finns någon för alla, jag tror att det finns flera någon.. men att de passar in i olika tidpunkter i livet, den som är den rätte om 10 år kanske inte är den rätte just idag.. och den som är helt rätt just nu kanske inte alls är lika rätt om ett år.

det spelar nästan ingen roll hur länge den varar, bara man har fått känna hur det känns. att få vara sådär innerligt lycklig, även om det bara är för en endaste timme..
bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat alls.
var inte rädd för att du blivit sårad tidigare, bygg inte murar omkring dig, ju längre du väntar kommer det bli svårare och svårare att riva dem.
våga släppa folk inpå livet och du kommer att få uppleva äkta lycka...

det är verkligen så att när man har kul så går tiden fort, för fort oftast.. nu har jag suttit o tråkat i en halvtimme, trodde jag, visade sig bara vara en kvart..
ändå har jag gjort massa saker, varit inne på msn, städat, varit på toaletten, pillat med en dvd-spelare, o ändå vägrar tiden att gå..
så fort som det är nedräkning mot något skoj så står tiden tydligen helt stilla..

tiden har alltså gått så sakta att jag kände mig tvingad att sätta mig ner och blogga om det, om inte annat så iaf för att slå ihjäl ännu lite mer tid..
det kändes som att det var så nyss som jag satt hemma o skrev om mitt älskade kött, men det var nästan en vecka sen tydligen, där hade tiden gått jättefort igen.
men att skriva detta blogginlägg tar tydligen en evighet, för det känns som att jag inte kommer nånvart alls, trots att jag sitter här o hamrar ilsket på tangenterna.

nu är det en halvtimme kvar att spendera, hur lång tid kommer denna halvtimme att ta? ett år, två dagar, en timme, eller kanske exakt en halvtimme..?
hur lång är en halvtimme egentligen? alltså jag vet att den är trettio minuter, men ibland går det snabbare o ibland jättesegt, vilket tempo ska det egentligen gå i?
finns det något specialtempo som känns normalt? som alla tycker känns som att ja nu har det gått en halvtimme?

det där med tid är knepigt.... för knepigt för min hjärna.....

öppnade kylskåpet när jag kom hem till päronen idag och insåg till min stora förskräckelse att det inte fanns några döda djur att lägga på mackan! ska man behöva nöja sig med ost när det man mest suktar efter är en slaktad ko.
du kanske tycker att jag låter barbarisk nu, men jag står helt och fullt för att jag älskar kött, i alla dess former.. jag kan inte förstå hur vissa människor väljer att vara vegetarianer, eller alltså jag respekterar väl deras val och accepterar det.. men jag kan då inte för alla muffins i bagarens ugn förstå hur man frvilligt kan avstå från kött?

En fet blodig biff, lammkotletter, julskinka, kyckling, kalkon, hamburgerkött, prickig korv... ååååååh! det som är SÅ gott!
en måltid helt utan kött är inte en måltid för mig, det är nåt salladstjosan som man kan ge till kaninen istället för till mig, sen att jag på fullt allvar uppfattar grönsaker som något äckligt och farligt, det är en annan historia..

om det var meningen att vi skulle vara gräs/växtätare precis som tex elefanter eller antiloper hade väl våra kroppar varit utformade på sånt sätt att vi hade kunnat klara oss på det.. men så är inte fallet, ve behöver vissa ämnen som finns i andra djur.. okej ni säger att man kan käka soyaprodukter o sånt ist, och ja jag har provat och det smakar gott, men det är ju sånt som vi själva framställt och hittat på för att kunna ersätta det som kroppen egentligen vill ha... inte fan ser ni soyakorvar växa på träd?

den dag som corn börjar växa på buskar och jag börjar gilla gräs, den dan kommer jag bli vegetarian!
fram tills dess kommer jag fortsätta äta döda djur, hur gulliga de än är.. alla ska vi dö nån gång, då kan man lika gärna ta till vara på fläsket... moahahahahahahaaa



(blivande kannibal?)