livet är ett helvete... ett brinnande sådant... döden måste vara en välsignelse för livet är det då inte...
ibland undrar man vad man har gjort för att förtjäna vissa saker.
det där med att bra saker händer bra människor stämmer inte alls..
eller så är det väldigt ovisst vad som gör en bra människa egentligen...

omfamna livet? yeah right... livet är vidrigt och ondskefullt och människorna i det är inte bättre de hellre..


"har totalt tappat all respekt för två människor i mitt liv... trodde aldrig att någon kunde bry sig så lite om en annan människa att de kunde göra det ni har gjort mot mig... hatar ni mig så mycket att ni vill sänka mig totalt?"

jag har aldrig blivit så sviken eller så sårad i hela mitt liv.
jag har aldrig mått så här dåligt någonsin tidigare...

ingen har gjort mig så besviken som ni...


varför ska jag ens fortsätta? allt går bara åt helvete

sjukpenningen samlas på hög och alltfler sjukskriver sig. politikerna gnäller, arbetsgivarna gnäller.
men vad gör vi åt saken?
vi drar ner på sjukpenning och a-kassa. för det låter ju himla smart? det är säkert färre som blir sjuka för att vi gör det? eller?
nääää knappast!
kanske är det dags att ta tag i saken och göra något åt det som faktiskt gör folk sjuka?
det finns många enkla ocj konstruktiva lösningar.

man kan börja med att titta på arbetsmiljön. är den rogivande och stimulerande? eller får du magsår bara av att kolla på väggarna? hur är klimatet mellan de som jobbar på arbetsplatsen? fungerar grupperna?
man kanske borde ha någon tema-dag eller hitta på något med alla utanför jobbet en dag. så att alla lär sig att vi faktiskt är människor, inte bara yrken. Då får man lite mer respekt för varandra och kanske tar lite mer hänsysn om man märker att någon ser pressad ut eller verkar må lite dåligt. gruppen funkar inte om inte alla mår bra. en kedja är inte starkare än sin svagaste länk.

det där med casual friday o såna saker kanske inte är så dumma påhitt ändå?för att lätta upp stämningen lite, att göra det lite roligt.

eller att ta med alla i personalen på promenad en gång i veckan. få ut alla i den friska luften..
speciellt en dag som denna när solen skiner och man sitter instängd på kontoret och tittar ut genom fönstret.
att arbeta ute vore ingen dum grej, eller att iaf få pausa och andas ut.
efter bara tio minuter utomhus är man som en annan människa. inspirationen kommer, man blir piggare och man har fått ett miljöombyte. kanske har man fått komma bort från stressen lite, fått varva ner. låta kroppen gå bort lite av spänningen.

det är slöseri med väder att sitta inne en sån här dag!

Ja kära vänner! Igår var jag alltså modell för en dag när jag blev plåtad i en studio i Götet. Så här blev resultatet (fler bilder finns men orka mer egotripp än såhär)

Bild 1. Personliga favoriten, handen i håret
Bild 2. Min egen variant av fångad av en stormvind haha
Bild 3. Mammas lilla flicka med sin snuttefilt

när man var liten var faktiskt allting SÅ mycket lättare.
det fanns inga bekymmer och man var lycklig praktiskt taget varje dag..
det största problemet var att man inte fick just den där leksaken av mamma eller att man var tvungen att gå och lägga sig tidigt.

om man ändå hade vetat då vad man vet nu...
det spelar inte roll att alla vuxna jämt försökte säga: - ta vara på den här tiden, för den kommer aldrig tillbaka
man ville likfan bli stor och växa upp och ta sina egna beslut. ibland kan man frga sig hur många felaktiga beslut man tagit i sitt liv? hade det blivit bättre om man hade låtit någon annan bestämma? vet verkligen gammal bäst?

När man var liten var en timme en ovärderligt lång tid som man kunde hitta på massa bus på och leka flertalet lekar.. Nu är en timme nåt man kan snooza bort eller som man sitter och försöker få att gå så snabbt som möjligt för att man sitter instängd på jobbet. Det kändes som att man var mycket mer kreativ med tiden och uppskattade den mer när man var ung och nyfiken och oförstörd.

Barn har något som alla avundas dem, deras oskuldsfullhet, deras okynne. De har ännu inte insett att alla ljuger och att folk inte alltid är snälla. Barn är ärliga och gillar livet, de ser ljust på saker och ting och tror att framtiden är lycklig.
Det är något som ingen borde få beröva dem.. Om några år kommer de ha insett att allting inte är en dans på rosor.

Gud vad jag önskar att jag hade min oskuldsfullhet kvar.
Att man kunde få se världen genom deras blåa naiva ögon..

vi har verkligen ALLA möjligheter, vi kan kommunicera med varandra på tusen olika sätt och allt är lätttillgängligt..
Ändå verkar det så svårt för vissa att klara av att höra av sig..
hur lätt är det inte att skicka ett sms egentligen?
det är så många som bara glömmer bort eller helt enkelt skiter i det..
hade det varit så om vi fortfarande bara haft brevväxling som alternativ?

när man tänker efter så borde kärleksbreven och de gulliga och omtänksamma hälsningarna från vänner vara oerhört många fler än vad de är. det går oerhört snabbt att skicka ett sms, det är billigare än både ett brev och ett telefonsamtal.. ändå är de så få.. har vi blivit lata?
gå tillbaka några hundra år i tiden och se hur man meddelade sig till varandra då.

kärleksbreven är en skatt, en något underskattad sådan.
breven kunde vara på flera sidor och man korresponderade kontinuerligt.
fick man inte något svar betydde det att känslorna inte var besvarade eller att något hade hänt. Idag funderar ingen över varför man inte fått svar på sitt lilla textmeddelande, förmodligen har personen inte sett det för att han eller hon var för full när det skickades och råkade radera det. eller så har personen bara glömt bort det eller bestämt sig för att det var för ansträngande att svara.

Det SKA vara ansträngande att svara. man ska anstränga sig för att visa att man bryr sig. Förr lade de ner flera timmar om inte dagar på att formulera sig och skriva ner sina tankar och känslor. nu har vi blivit så lata att vi inte ens vill avvara 2o sekunder av våra liv för att visa någon att vi bryr oss om dem..

kanske man borde gå tillbaka till traditionell brevväxkling? ett brev väcker mer känslor och är så mycket mer personligt än ett meddelande på mobildisplayen... helst av allt ska det vara handskrivet också, så att man ser med en gång vem som skickat det, utan att behöva läsa signaturen..

det är inte så konstigt att man vann kvinnor med pennan förr, ett brev säger mer än tusen sms

skillnaderna mellan Mac och PC..

Javisst det kanske blir mindre virus på Mac än på PC och de är mycket säkrare och krånglar mindre.
Men det är ett rent helvete med att hålla på och förstora upp fönster och organisera ikoner och dylikt.

sen finns det absolut ingen logik alls i snabbkommandona. backslash finns inte ens utmärkt på tangentborden.
och det går INTE att högerklicka... hur är det då meningen att man ska kunna ladda ner bilder som man måste högerklicka och spara mål som, på? ååååååh!

de flesta skolor sköter sin undervisning genom PC så när man för första gången i sitt liv kommer i kontakt med en mac känner man sig helt handikappad,...
Det är sjukt svårt att hitta på och avstängningsknapp t.om!


visst dom är snygga och flashiga, men jag tror att jag håller mig till min skruttiga gamla PC ett tag till faktiskt!