är vi verkligen ensamma i universum?
skulle allt detta slumpmässigt ha skapats med bara en enda planet som det finns liv på?
ljuger alla människor som påstår sig ha sett UFO-n, eller är de bara helt galna?
det känns faktiskt ganska absurt att vi skulle vara hela ensamma i en så stor värld, jag menar nånstans i nån annan galax kanske det finns fler, kanske inte likadana, men ändå livsformer..

det skulle vara så himla tråkigt om det inte fanns nåt annat liv, vi lär ju snart förstöra vår egen planet när som helst.. kanske är det så att vi inte var ensamma från början men att de andra redan förstört sin planet? eller kanske sina planeter? är vi för smarta för oss själva? är det därför vi är så självdestruktiva?
nu känner jag mig som ett annat miffo som sitter här o snackar aliens och tror på liv i yttre rymden, men om nu universum är så stort som det sägs så borde det nästan vara omöjligt att det bara finns en enda planet med liv på.

varför finns alla de andra planeterna om de är helt döda? fyller de någon funktion? kanske har de nån gång gjort det.. jag vill nog inte att vi ska vara ensamma, för isf är det som att någon gjort oss till en sorts övermän över universum.. och att ha såna tankar ger bara storhetsvansinne och förstörelse.. det skulle innebära att vi har rätt att förstöra och exploatera resten av galaxerna så som vi gjort med vår egen.. en dag kommer vår jord att gå under efter som vår sol sakta men säkert är på väg att dö, men jag tror inte att vi kommer få uppleva det.. jag tror att vi själva kommer att ta död på allt liv på jorden inklusive oss själva långt innan det inträffar...
människan är en ung art, men har redan under den korta tid vi existerat hunnit förstöra vad som tagit miljarder år att bygga upp..

snälla säg att det finns andra där ute, kanske någon ras mer intelligent än vår, någon som kan sätta stopp för förödelsen innan vi ödelägger resten av rymden...

det går inte att vara tillsammans med nån på långdistans som inte engagerar sig ordentligt fick jag höra idag. men är det inte så i alla förhållanden? att man måste engagera sig alltså.
vad är det för idé med att vara tillsammans med någon som inte vill lägga tid och tankar på en?
är det bättre att vara i ett oengagerat "nära-förhållande" än i ett oengagerat långdistans?

på ett sätt är det lättare att göra sig av med ett distansförhållande för då behöver man inte träffa den personen nåt mer, medan man lätt kan springa på sin fd på stan om man bor nära varandra. men o andra sidan är det fruktanvärt mkt svårare o konstigare situation att göra slut med sin distansare, för att göra det över telefon är verkligen INTE okej! o då måste man på nåt sätt ses, vilket då gör att vissa problem uppstår. ska jag resa till honom/henne eller ska hon/han komma till mig? o vad händer efter jag gjort slut? ska jag bara åka hem igen då? tänk om man inte kan ta sig fram och tillbaka över dan, ska man stanna över natt då? vänta med att göra slut tills på morgonen. nej usch, den stackars intet ont anande partnern skulle nog inte uppskatta att bli utnyttjad för sovplats även om den är oengagerad.

jag vet inte om det är mig själv jag försöker läxa upp nu eller andra, vet bara att jag måste få det här ur mig, det ligger o gnager i hjärnan hela tiden...

mötas o skiljas... alla måste vi göra det, men för vissa är det svårare än för andra

så kommer då äntligen den efterlängtade resumén av undertecknads sommmar.
jag kommer inledningsvis att skriva listan i punktform, de punkter jag anser värda att ta upp för ytterligare granskning återkommer längre ner :p

- gjorde dumma saker med en blomstergirlang om foten
- totalvägrade att raka benen under de två första veckorna trots att jag flitigt besökte stranden
- spelade in en mkt skum tysk massagefilm med mkt rumpor på stranden
- kollade fotbollsVM och höll på att gå upp i atomer under varenda en av Portugals matcher
- välkomnade älsklingen hem efter 10 månaders vistelse borta i östanlandet
- attackpussade ett blont lammkött
- spenderade midsommarafton på ett torg med telefonen vid örat o en kebab i handen
- fyllde 21 år (vilket jag tidigare skrivit om *brrr*)
- var på liseberg
- sprang arslet av mig en vecka ute på heden
- blev väckt
- tog en extremt trevlig dusch
- körde en kundvagn som hette bacon
- besökte trägårn i gbg (väldigt givande besök)
- besökte gbg-kalaset o klappade hästar
- tog en väldigt snabb promenad halv två på natten
- hade en väldigt trevlig avskedsfika med tjejerna


okej jag vet det är kanske inte världens fräschaste med de håriga benen? men vafan bryr jag mig om ifall nåra av idioterna hemifrån som hänger på stränderna där tycker om mig? nä inte det minsta!

midsommar var fantastiskt! INTE, hamna på nåt vänster i varberg som jag avskyr, tillsammans med alla andra dumma inavlande idioter från kommunen,.. ungefär en halvtimme stod jag ut inne på Oscars innan jag drog o satte mig på torget o käka kebab o prata i telefon ist.. sen tog jag en väldigt trevlig taxi tillbaka ut till campingen, midsommarkransen var totalförsvunnen redan innan jag kom in på krogen så den fick jag aldrig tillbaka...

vi hade tjejmiddag i matildas lägenhet i gbg efter att ha sprungit omkring på hemköp med vår kundvagn som vi döpte till bacon o lekt turister "en grilled chicken tack"..
efter trägårn vakna jag i en tältsäng i kållered.. något förvirrad kan jag meddela.

o nu har det blivit dags att ta tag i sitt liv igen.. skolan börjar om två dar o motivationen ska upp på topp höhö :p men förmodligen blir det mer alkohol nu under de närmsta två veckorna än vad det varit under hela sommaren. vilket kommer att garantera bra motivation!

hur kan något som känns som hemma plötsligt kännas som det sista stället på jorden man vill vara på?
har känt mig så hemma i min lägenhet, men nu fasar jag för att åka tillbaka.
en hel sommar hemma har gjort mig bekväm, måste jag verkligen sitta och sakna min familj när jag kan vara här hos dem?

när jag skulle åka tillbaka till skene i juni månad ville jag verkligen inte lämna lägenheten o kompisarna från plugget, jag ville vara kvar. men nu känns det livet så långt borta, som ett helt annat som inte är mitt.
kan man verkligen leva två skilda liv samtidigt?
studentlivet är det liv jag lever större delen av året, men det känns inte äkta på nåt sätt, man lever i en liten skyddad fantasivärld med alla andra som sitter i precis samma sits. det skiljer sig så radikalt från alla andra livsstilar, så mkt som accepteras som inte andra skulle ha någon förståelse för... så mkt galna saker som händer varje vecka. sånt är vardagsmat..

ska det behöva vara en så jobbig omställning varje år? ska jag behöva gråta när jag åker från lägenheten och när jag ska till den? hoppas verkligen det här kommer vara lättare nästa år..
känns som att jag slits mellan två världar, vilka jag båda älskar. t.om vännerna och människorna i de olika världarna skiljer sig från varandra.. de kompisar jag har i plugget är inte alls den typ av kompisar jag har här hemma.. har saknat pluggkompisarna nu i sommar, men jag vet att jag kommer sakna de andra här hemifrån så snart som jag satt mig på tåget igen..

kan man ha hemlängtan fastän man redan är hemma?
o vilket är egentligen hemma?

ibland råkar man göra någon ledsen... har man empati eller bryr sig om den personen på något sätt så slutar det oftast oxå med att även man själv blir ledsen..
man gråter för att någon annan är arg eller upprörd..

att olika ämnen i kroppen kan få en att må så sjutk dåligt är helt otroligt.. med gråten kommer illamående, huvudvärk.. fö att sen inte tala om all ångest som följer med..
när någon annan blir ledsen känner man sig som den hemskaste personen på jorden, iaf gör jag det...

Under EM i friidrott igår slog det mig plötsligt mitt under sjukampstävlingen. Det finns två personer som är lika som bär! Eunice Barber och Dr Alban skulle kunna dela DNA.
Jag trodde aldrig att jag skulle få se den fantastiska ananasfrisyren igen, men nu är det tillbaka. Eunice har dock tagit den steget längre och lagt färg i den.

Dr Albans något mer klassiska rent svarta med lite dreads i möter nu hård konkurrens av Eunice´s fantastiska blå, spretiga kreation. Frågan är om hon vet att hon kopierat den en gång så populäre svenske tandläkaren/sångaren, eller kan det hela rent av vara en konspiration mellan de två i hopp om att ta tillbaka ananasen in på catwalken?

Tål att tänkas på!

att beskriva en känsla är aldrig lätt. och känslan saknad är nog en av de svåraste.. varför saknar man egentligen någon?
vad är saknad, hur känns det att sakna? när saknar man?
kan man bara sakna sånt man tycker om? kan man sakna platser lika mkt som personer?

när jag saknar någon så längtar jag efter den personen, jag tänker på den alldeles för mkt, jag tänker bara bra saker om den personen. men det är inte någon skön känsla som jag får i kroppen direkt, det känns liksom ledsamt på något sätt. det känns ända nere i magen och jag blir sorgsen.
jag undrar vad den personen gör nu, saknar den mig? tänker den på mig så som jag tänker på den..

ibland kan jag sakna ett skratt, en doft, hur den personen känns att ta på, ibland bara en röst..
att sakna någon borde vara ett bevis på att man tycker om den, men är det verkligen det? eller är det bara egoism för att man inte får den personens uppmärksamhet längre?

kan man sakna någon som bara varit borta i fem minuter?
och hur kan det komma sig att man helt plötsligt kan börja sakna någon som man varken tänkt på eller träffat på väldigt länge?

ibland saknar man någon jättemkt, sen uppskattar man inte att träffa den personen alls lika mkt som man trodde man skulle göra..
kanske målar man sig en fantasibild av att personen, saken, platsen är/var mkt bättre än vad den egentligen är, just bara pga saknaden...