rensade min dator från gamla filer idag, då hittade jag det här, nåt som jag skrev förra hösten när jag befann mig i en viss situation..
kom fram till att ibland känner jag mig sån nu oxå... trots att det inte är samma person eller plats..
varför upprepar man beteenden som man vet är skadliga för en själv?

Sväva i ovisshet

jag hatar hur du kan få mig att känna mig så värdelös och billig..

trots att ja inte sålt mig än

jag hatar hur du får mig att känna mig så liten och naiv

jag hatar hur dum du får mig att verka...

jag hatar att jag faller så lätt för dina tomma ord

jag hatar att jag tror du menar allvar varje gång..

jag hatar känslan av illamående jag får varje gång du går förbi i korridoren och när du står där så nära mig men ändå så långt bort..

jag hatar att jag tycker så mycket om dig..

jag hatar att du är det jag tänker på större delen av dagen

känslan av värmen från din kropp så nära min..

att få vakna jämte dig på morgonen och bara titta på dig

blickarna du ger mig på kvällen och natten..

sättet du pussar mig på pannan o smeker min kind...

jag hatar hur du får mig att tro att jag är den enda och får mig att känna mig speciell..

jag hatar att jag inte kan lita på dig

jag hatar att jag är så blåögd

mest av allt avskyr jag att du får mig att må så dåligt samtidigt som du får mig att må så bra..

vill att känslan ska stanna kvar men ändå gå bort

jag saknar dig redan innan du gått...


jag vet att historien upprepar sig, men tänk om det är annorlunda den här ggn?