insåg idag för ciiiirka cirkus ca tio minuter sedan att mina föräldrar har varit gifta i nästan 28 år... helt sjukt!
hur bär dom sig åt egentligen?
jag har aldrig lyckats få någon att stå ut i över ett halvår ens med mig, har aldrig firat julafton eller nyår med nån som tycker om mig...
och de har spenderat varenda jul tillsammans i nästan 30 år..

måste säga att jag beundrar dem något så ofantligt mycket. att dom inte tröttnat på varandra än?! att dom inte har drivit varandra till vansinne. dom måste verkligen älska varandra.
min mormor och morfar var gifta i över 30 år innan han dog, hade han inte dött hade de antagligen fortfarande hållit ihop. dom var så himla unga när de gifte sig, men det fanns ingen ånger där inte.

tycker alla gamla par där ute förtjänar en stående ovation, ni är verkligen förebilder, ni tar hand om varandra även när ni inte längre är unga, pigga och fräscha. ni älskar varandra även när den vackra utsidan försvunnit för länge sen.
DET är kärlek!

finns det någon tidsgräns för hur länge det är okej att vara arg?
när måste man sluta? måste man sluta alls?
är det olika gränser för om man är arg på en person, en händelse eller bara är allmänt arg på världen och samhället?

hur länge får man lov att vara arg innan man anses vara patetisk eller bara jobbig? måste man verkligen släppa sin ilska helt? det kan ju vara nyttigt att vara lite arg. ingen kan väl vara nöjd och glad jämt.
ilska är ju delvis en sak som driver oss framåt.
många presterar bättre när de är lite ilskna.. en del måste man t.om reta upp för att de ska få något gjort.
en människa som aldrig är arg eller aldrig visar ilska kan inte må helt bra.
det är en naturlig reaktion som måste släppas ut.

det är inte så att man måste gå omkring och vara skitförbannad hela tiden och hata hela samhället, men lite ilska är faktiskt okej, det behöver inte betyda att något är fel.
det räknas ju t.om som en naturlig del av läkningsprocessen. ilska, förnekande o etc etc...

sen är det ett rätt stort steg mellan ilska och hat.. jag kan bli skitförbannad på någon jag inte känner, men jag kan inte hata den. krävs en relation till den personen eller i alla fall någon sorts kunskap om den för att kunna hata den.

don´t be a hater, but be mad, mad as hell if u feel like it!

jag vill bara dö...
drack  bara tre öl men kräktes ändå.. tror inte direkt att det beror på ölen..
jag mår så hysteriskt dåligt... orkar verkligen inte dölja det bakom mitt sedvanliga garv...
känner inget annat än smärta och illamående...

när jag såg det kom bara paniken framrusande i mig, efter det gick det inte att tänka på något annat..
och det är verkligen så sant... du är inte värd det här...
jag borde bara ta mig i kragen och skita i det och inse att jag är så himla bra...
men jag vill faktiskt inte leva när det är såhär... känns som att det inte finns någon anledning alls... det är väl meningen att livet ska vara roligt och att man ska må bra?
varför då ens fortsätta om man mår dåligt större delen av tiden..

enda gångerna jag mår bra är när jag slutar att tänka och gör något annat dumt ist.. som att gå ut tre kvällar på raken och köpa en massa kläder på nätet trots att jag verkligen inte har pengar till det...
det här inlägget borde jag verkligen inte publicera, för nu kommer jag få en massa medömkan och folk som tycker synd om mig... vilket jag verkligen inte vill... jag skriver det här för min egen skull för att rensa hjärnan såhär lite lagom tio i sju på lördag natt/söndag morgon...

kuratorn suger, psykvård suger.... jag vill bara må bra igen... kan någon ge mig en snabblösning? o våga inte tycka synd om mig...
ta bara hand om de som står er nära ist... såsom jag önskade att den som stod mig nära gjorde med mig

varför göra idag vad du kan skjuta upp till imorgon?
jag vet att det inte bara är jag som lever efter detta motto.. sen hur bra det är, det är frågan!
vissa människor skjuter alltid upp saker till sista sekunden, oavsett hur lång tid de har på sig. speciellt skolarbeten.
det känns nästan som att ju längre tid de har på sig, desto jobbigare verkar uppgiften o man skjuter på det så långt som det bara går.
sen gör man den snabbt som fan dan innan den ska lämnas in.
undrar om man helt enkelt bara jobbar bättre under press eller om man gör uppgiften svårare och tråkigare i hjärnan än den egentligen är?

sen har vi de där uppgifterna som vi skjuter på bara för att vi inte riktigt vågar...
man vågar inte göra slut med någon, man vågar inte ringa ett telefonsamtal..
såna saker blir verkligen inte bättre för att man skjuter på dem... göra-slut-sekvensen blir betydligt jobbigare för den som blir dumpad när man drar ut på det... den förtjänar sanningen så snabbt som möjligt, den blir bara mer sårad om den involverar sig mer... o om man är rädd för att ringa upp o fråga saker till myndigheter eller te.x intervjuer, då finns det ju bara ett sätt att ta tag i det... RINGA O ÖVA!

men en del saker är tillåtna att skjuta på... t.ex tvätta =) varför tvätta innan man verkligen måste? samma sak med vattna krukväxter, så länge som dom inte är stendöda spelar det ju ingen roll!

skjut på det du kan, gör det du måste!

vad är stil egentligen?
betyder det att man har klass? och vad är i så fall klass? har det med klasstilhörighet att göra eller är det någon form av förfinat sätt? vem bestämmer vad som är fint?

baseras stil bara på vad som är modernt?
eller kan det vara att man har en viss stil som i att man tillhör en viss subkultur?

eller kan stil bara betyda klädstil? som att man har en personlig stil, men vad är i så fall opersonlig stil?
om man vill klä sig på ett mer businessaktigt sätt så borde väl  det också vara att räkna som ens egen personliga stil.
det finns tusen olika sätt att klä sig som ett brat, man kan se ut på många olika sätt om man dras till hiphop...
det finns olika stilar för olika budgetar.. bara för att man är mer alternativ behöver det inte betyda att man lägger ner mindre pengar på sina kläder och sitt hår och smink..

kan inte stil vara ett sätt också? som i: -jag gillar hennes stil, hon är rättfram och cool.. eller när man säger " fan va dålig stil" då betyder det ju att någon gör något dumt eller beter sig illa...
varför ska utsidan räknas på allt?
tänk om man kunde se på utsidans "stil" vilken stil en person har på insidan...
vad mycket lättare världen vore då

jag är inte arg längre, ilskan har bara försvunnit
jag förnekar det inte ens längre, har kommit till insikt
har insett att det aldrig kommer bli igen...

nu återstår bara en enda känsla... sån otrolig saknad...
jag älskar dig, o jag saknar dig så mkt... kommer alltid att älska dig
kan någon fixa hålet i mitt hjärta?

tänk om jag bara hade gjort så...
om jag hade gått dit lite senare
om jag hade hållt tyst om det där

om jag hade låtit bli att vara sådär
om han/hon bara kunde varit lite annorlunda
tänk om?

vad som är gjort är gjort
det som har skett har skett

ingen tidsmaskin i världen kan ändra det....
förr eller senare slutar det alltid på samma sätt om ödet menade det...

man kan inte ändra på människor

det festas mycket i studentkretsar...
det festas väldigt mycket i studentkretsar...
till och med oroväckande mycket ibland...

studentlivet är ett låtsasliv, man skapar en egen verklighet, där det egentligen inte finns några regler, inga konsekvenser av ens beteende.
det är sjukt hög press på att man ska ha roligt hela tiden, det finns inget utrymme för att få ta det lugnt och lite avskilt, och definitivt ingen plats för de som mår dåligt..
istället ska man rycka upp sig och följa med ut, har man inte roligt så ska man låtsas att man har det.

det blir en ond cirkel, man dricker o har roligt, man dricker för att ha roligt, man dricker för att man inte ska vara tråkig, man dricker för att man inte ska må dåligt, man dricker för att döva de känslor som inte får finnas där.... man dricker...

det är ganska hemskt att stå på andra sidan och titta på, iaf när man väl kommit underfund med sig själv och gjort något för att ta sig ur det där beteendet..
bara stå och titta på och se människor man bryr sig om förstöra sina liv redan innan de fyllt trettio.. unga, begåvade, smarta människor som har hela livet framför sig...
det är inte svårt att bli alkoholist i en sån här värld....
det är svårare att inte bli det..

ingen säger till, eftersom det är helt normalt beteende att vara full flera gånger i veckan, vad skulle vara så fel med det? det är väl inget farligt, alla andra gör ju det? ingen ser när det gått överstyr.. ingen inser... utom den som står vid sidan om, och tittar på... och vågar inget göra...

det är en jävla massa tjat om varför tjejer tar så allvarligt på sex o varför många inte kan ha det utan känslor och att en del blir rädda och får ångest. killar verkar tycka att det är konstigt. varför förstår jag inte egentligen... tänk efter lite!

när man har sex med någon (som tjej då alltså!) så handlar det inte bara om en rent fysisk handling. man öppnar sig för någon och släpper in en annan människa i sin kropp. det är ganska skrämmande och innebär att man måste släppa kontrollen, tillåta någon annan att ta kontrollen över vad som sker inne i ens egen kropp.
då måste man ha en hysa en viss mån tillit för den personen. och det är inte alla som man känner sig trygg med. gör man inte det måste men ändå har sex man vara nästintill galen, för om man inte litar på att man är trygg med den man låter ta över är man destruktiv och njuter inte av det egentligen. de som gör så mår oftast inte bra egentligen och lössläpptheten är ett tecken på det.

finns många tjejer som säger att de inte egentligen är medvetna om vad som sker när de har sex, att de på något sätt lämnar sin egen kropp och inte är där under akten. att de ändå genomför det hela är för att de tror att det är det enda sättet någon kan älska dem på.

sexmissbruk är vanligare än vad man tror, de som är sexmissbrukare njuter oftast inte speciellt mkt av sexet i sig och har ofta väldigt låg självkänsla..
okej, dom är lätta ragg och man får göra nästan vad som helst med dem.
men är det verkligen en sådan person man vill följa med/ ta med hem?


sex är inte bara en rent fysisk akt, för isf skulle alla ha sex jämt och ständigt och inte bry sig om med vem dom gjorde det med... men så är det ju inte?
vi väljer våra partners mycket medvetet...

nu är vi inne på första veckan av det nya året... år 2007
då känns det väl ganska naturligt att ta och summera det gångna året... år 2006... jag tänker inte ta det efter stora internationella händelser utan efter stora händelser i mitt eget liv ist!


2006 var verkligen:

1. fotbollens år... för min del iaf, det var längesen jag skrikit så mkt och varit så upprörd efter ett fotbollsmästerskap som efter VM. när Portugal åkte ut satt jag inne på Liseberg mitt under Partille Cup och stortjöt på en bänk framför storbildstv.. jag var helt enkelt otröstlig,, detta skulle ju vara deras tur, men nej inget VM-guld blev det för Figo... en stor salut till dig ändå Luis Figo för vad du gjort för portugisisk fotboll!

2. sexets år.... hur sjutton kunde det bli så att år nollsex visade sig vara det år då jag fick mest sex? väääldigt snedvridet hehe. men så kan det gå.. i och för sig var det inte direkt svårt att överträffa föregående års statistik på den delen när man levt i celibat en längre tid :p

3. bröstens år.... herregud! jag begriper verkligen inte hur det har gått till, men nån gång under våren svällde jag som en ballong och gick upp 1,5 bh-storlek.... OCH NEJ! jag har inte gått upp en massa i vikt och det beror inte på några p--piller, det bara hände! som någon sorts explosion. ni tjejer som gnällt över att ni har för små bröst, var nöjda! för fy fan för att behöva köpa nya svindyra underkäder för att man inte får plats i sina gamla, o sen får man helt plötsligt bara uppmärksamhet för att man har två meloner under hakan... neeee du jag var nöjd som det var..... bysthelvete!

4. förändringarnas år... helt plötsligt hade man gått o blivit gammal, och man gick inte första året på högskolan längre... nästan alla som kom var yngre än en själv och nu skulle man vara vis och erfaren, lite jobbigt när man fortfarande känner sig som en rookie i de flesta situationer. jag har blivit kallad för tant av två stycken killar i år och det lever fortfarande kvar, åldersnoja extreme! folk gissar på att jag är 25 år gammal!!! neeeeeeej jag har väl inte åldrats så mkt??? o skolan har blivit mycket svårare o de gamla klasskompisarna har förändrats... bara sådär så vill ingen längre ut, de gamla grupperna har splittrats, alla har börjat toffla och ingen hade tid med en stackars galen liten student längre som inget hellre ville än att allt skulle vara som förr.

5 och så avslutningsvis kärlekens år... jag lärde mig hur det känns att älska någon, att sätta dennes behov framför mina egna... hur det känns att totalt försvinna i en annan människa... hur det känns när man tror att man hittat den person som är menad för MIG, den som man alltid ska vara med...
jag lärde mig också strax innan årets slut hur det känns att förlora denna människa...
ska jag vara helt ärlig så vet jag inte om jag hellre hade varit utan den här upplevelsen, för det är det smärtsammaste jag varit med om i hela mitt liv..
vet inte om jag tror på det här med att "bättre att ha älskat och förlorat, än att aldrig ha älskat alls"


jag börjar 2007 så som jag avslutade 2006 allmänt förvirrad, vilsen och med en stor sorg i själen....
sen får vi se om 2007 kan lösa upp knutarna i mitt sinne.

nyårslöften:
1. återuppliva bh-lösa fredag
2. dricka mindre (alkohol)
3. inte dejta eller bli tillsammans med någon under 2007