Vargaflicka

Den flickan mötte varg i skogen
och vargen sa dig vill jag ha.

Och flickan nekade och tveka
men så tog hon mod till sig och så hon sa,

Då må du mig vara trogen
och aldrig vilja ha nån ann.

Och vargen log och hand han tog
och sa att vargakärleken är sann.

En varman hand mot kallan loven,
jag ska göra dig till min.
Känn hjärtat sticka du vargaflicka,
jag undra vad den tösen har uti sitt sinn.

En varman hand mot kallan loven,
flickan tog i handan sin.
Hör vargar yla
i vinterkyla jag ska göra dig till min.


Å ulven tog sin tös på ryggen
och träden blixtrade förbi.

När vargen drog och käften slog,
genom mörka skogen i vargaraseri.

Å över moss och över hyggen,
for dom som en iskall vind.

Och i kärlighet tösen pälsen slet
och kysste varsamt gråbens kind.

Hem till vargamannens kula
de kom dom på ett ögonblick.

Och tösen lekte och ulven smekte
allt med sin tand och klo så nätt och ömt det gick.

Och under fullmånen den gula
dansade de med varann.

Och tösen hand satte ulv brann
och deras vargahjärtan smälte samman och de brann.


I en varman hand mot kallan loven.
Ja, jag ska göra dig till min.
Känn hjärtat sticka du vargaflicka,
jag undra vad den tösen har uti sitt sinn.

Varman hand mot kallan loven,
flickan tog i handan sin.
Hör vargar yla i vinterkyla,
jag ska göra dig till min.


Och våren kom till vargaskogen,
tillsammans gick dom ut på jakt.

De mot sommaren lida,
och vid flickans sida,
fanns han troget kvar som han sagt.

Men för flickan var nu tiden mogen,
än längre hennes hjärta brann.

Och dagen grydde och flickan flydde,
för att söka en annan man.

Men det budet snart till gråben nådde
och gråtande så sprang han ut.

Och över berg genom ben och märg,
kunde männen höra vargens brustna hjärtas tjut.

Och tösen nya karlen rådde
att rid iväg för fullan hov.

Men trotts hästens dans
fick han ingen chans,
nej mannen föll för roven rov.


I en varman hand mot kallan loven.
Jag ska göra dig till min.
Känn hjärtat sticka du vargaflicka,
jag undra vad den tösen har uti sitt sinn.

Varman hand mot kallan loven,
flickan tog i handan sin.
Hör vargar yla i vinterkyla,
jag ska göra dig till min.

Men flickan visste att ulvar elden skydde,
så hon satte eld på hela byn

Sin by i eld hon döpte,
och männen löpte,
alltmedan slog högre upp i skyn

men se den ulven aldrig flydde
tillsammans gick de upp i fyr.

Mot varandras arm i en eld så varm,
fick vargaman och mö sitt sista äventyr.

I lågan av den röda glöden,
än en gång de båda brann.

Utav lågor kysst sen blev allting tyst,
men tystnaden vittnar om att vargakärleken är sann.

Tillsammans fick de möta döden,
tillsammans fick de brinna ut.

Och i hettans plåga och eldens låga
fann de två varann igen tillslut.


I en varman hand mot kallan loven.
Jag ska göra dig till min.
Känn hjärtat sticka du vargaflicka,
jag undra vad den tösen har uti sitt sinn.

Varman hand mot kallan loven,
flickan tog i handan sin.
Hör vargar yla i vinterkyla
jag skall göra dig till,
jag skall göra dig till,
jag ska göra dig till min.

/en av de vackraste visor som gjorts... perfekt om man är lite melankolisk och vill höra om olycklig kärlek dömd att misslyckas, som på något sätt ändå får ett lyckligt slut