karaoke
ganska sjukt fenomen egentligen..
det kan få den som vet med sig att den inte kan ta en ton rent och som aldrig sjunger annars att ställa sig upp bakom micen och leka steven tyler.
nästan alla säger att dom hatar karaoke om man frågar, men ändå så skrattar dom och vill titta när andra gör bort sig, och vips så står de själva bakom micen. och de låtar som sjungs är nästan alltid också de mest hatade låtarna, de låtar som ingen egentligen skulle sätta sig och lyssna på hemma, men som alla kan. för av någon anledning lär vi oss de här låtarna.
dock brukar det krävas en hel del alkohol för detta.men det är ändå något som är så sjukt nice med karaoke, det behöver inte vara den som sjunger bäst som får bäst respons, alla kan vara med och alla är stjärnor på sitt sätt. Den som vinner är oftast den som bjuder mest på sig själv. och det är väl så det ska vara?
ska man få så måste man också ge
fira högtider
men när slutar hemma vara hemma och föräldrarna vara den där närmsta kretsen som man firar sina religiösa högtider med?
vid en viss punkt i livet börjar man istället skapa sina egna traditioner och en ny närmsta krets. det kanske är ens egna vänner + pojk/flickvännen som blir de man vill fira med..
när är man för gammal för att "åka hem"?
finns det någon viss period i vårt liv där vi helt plötsligt måste skapa våra "egna liv"?
när kommer man vara gammal nog för att inte tycka att det känns konstigt att mamma, pappa och syskonen inte är med och firar till exempel påsk eller jul?
midsommar fixade vi ju ganska snabbt, de flesta kunde knappt bärga sig tills de blev av med sina föräldrar, men påsk och jul verkar vara något alldeles speciellt..
inskränkt
den där typen som förbjuder andra att göra saker bara för att de själva inte gillar saken eller är rädda.
när man träffar på såna människor kan det ibland vara svårt att hålla sig neutral, att diskutera sakligt och faktamässigt, och det blir väldigt lätt att gå till personangrepp. för den där personens åsikter står för allt som du själv avskyr och föraktar. man blir så arg att man säger dumma saker som kanske inte alltid hjälper ens egen sakfråga. då ses man som en förlorare med sämre argument även om man kanske inte är det, just för att man inte kan klara av att hålla sig kall, man blir helt enkelt för arg.
ska man debattera mot någon och föra en diskussion måste man bibehålla lugnet och kylan, de som inte klarar av det i hettans ögonblick får ta till andra metoder för att få ut sitt budskap... så som att kanske skriva om det istället, då man kan få ner sina tankar på pränt. då kan man se dem framför sig och på så sätt få en bild av vad det är som flyger ut och kanske då hinna hejda sig innan man säger något dumt och ta fram ett bättre argument istället.
ibland är det inte personen som brinner mest av alla för sakfrågan som är den lämpligaste personen att föra dess talan,.
jag kommer aldrig att kunna bli politiker... håller mig till journalistiken
vibrator?
men så dök den där reklamen upp igen "den hårdaste mobilringsignalen någonsin med stark vibration"
sedan säger de i slutet av reklamen "garanterar dig en kul stund", vad är det som de har tänkt att man ska göra med mobilen egentligen? en garanterat trevlig stund med stark vibrator för inte direkt tankarna till telefoner i alla fall,,
mobilringsignalföretagen - sveriges nya sexköpstjänst!
svartsjuk
svartsjuka är något väldigt obehagligt, något väldigt fult och väldigt tabubelagt.
det är svårt att säga varför man blir svartsjuk. det behöver inte ens vara så att man är svartsjuk på sin respektive, man kan bli svartsjuk på sina vänner också... varför? vad är det som styr det hela?
ibland får man bara en så hemsk känsla i kroppen när man ser någon man bryr sig om vara glad med andra, när man egentligen bara borde glädjas för deras skull.
det är jätteegoistiskt och jättefel, men samtidigt en väldigt naturlig reaktion. det är inget man själv kan styra över, hur gärna man än skulle vilja det. samtidigt som man blir arg på alla som får vara med den personen så blir man arg på sig själv och skäms över sitt beteende.
varför blir man svartsjuk på en killkompis/tjejkompis som har träffat en tjej/kille?
varför blir man svartsjuk på sin pojkväns/flickväns kompisar för att de får spendera tid med honom/henne när du inte får?
varför blir man svartsjuk när han/hon pratar med en annan tjej/kille trots att man vet att man själv är den enda han/hon vill ha?
är vi så rädda att förlora de vi bryr oss om?
varför är vi så possesiva?
varför kan vi inte dela med oss av våra nära och kära?
säger inte att jag tycker att vi ska göra det, för jag blir själv svartsjuk ibland, hur ogärna jag än vill erkänna det, jag bara undrar varför det är såhär...
skulle så gärna vilja slippa ifrån svartsjukan... den är mer än en dödssynd, för många relationer är den faktiskt döden själv
