det som inte dödar härdar brukar man säga.
men hur mkt härdning tål man innan man dör?
nu kanske jag inte direkt menar dö på ett bokstavligt sätt, men iaf emotionellt.

en människa som gång på gång blir sviken på samma sätt, kan ju knappast klara av det hur många gånger som helst innan den helt tappar sugen. det blir bara svårare och svårara att lita på folk, och för varje gång nån sviker dör en liten del till av tron på människans goda sida. varje gång man måste börja om och öppna upp sig för någon ny blir det svårare och svårare. till sist finns ingen tillit kvar.
utan tillit kan man inte älska, för man vågar inte hänge sig helt.. man bygger upp murar och gömmer sig bakom för att skydda sig själv från att bli sårad igen..

men då har man slutat att leva. låter man inte andra människor komma inpå livet och aldrig släpper någon nära så deltar man inte längre aktivt i livet. man är bara en tom aktör, en robot som går på automatik och aldrig känner något..

nästa gång du ljuger för någon eller sviker någon som du påstår dig bry dig om, tänk då på att du dödar en liten del av den personen... vem vet hur många gånger det hänt den personen innan... kanske är detta den sista lilla biten som är droppen, som dödar all tillit...
ingen förtjänar att bli så sviken, ingen borde leva bakom murar...

var mot andra såsom du vill att andra ska vara mot dig.... man har hört det sen man var liten, man hör det i nästan alla sammanhang.. men kanske är det inte en så dum tanke ändå...

hur många ggr har man inte hört den eller sagt den innan?
o nu vill personen att man ska tro att det verkligen är sant, att det inte har nåt med en själv att göra... klart som fan att det har med en själv att göra,, varför skulle annars den personen inte vilja vara med dig längre?

det är ju inte så att den inte vill vara med sig själv, det är DIG den inte vill vara med... o hur kan man inte ta det personligt? är det konstigt att man känner sig oönskad, otillräcklig och värdelös? nej det tycker jag faktiskt inte!

att bli dumpad är nog en av de värsta känslorna som finns.. det är ju att få höra att man inte duger, sen så säger folk att man ska vara stark o inte vara ledsen... klart som fan att man blir ledsen när den person som man tycker mest om i världen berättar att den inte längre vill vara med dig...

först blir man hysteriskt ledsen o tänker att det här inte kan hända, sen blir  man arg, sen blir man förtvivlad o försöker komma på ett sätt att få det ogjort... sen inser man att det inte går, att man nu är ensam... o då blir det ett sånt där tomt svart hål i bröstet som bara gör ont..  man känner ingenting längre, som ett tomt skal som går omkring som en robot och fungerar i samhället men inte inte socialt, man svarar reflexmässigt och av gammal vana att man mår bra, men egentligen känner man ingenting, ingenting utom smärtan...

laktos är ett av guds onda påhitt för att straffa oss människor..
att pga något så fånigt som mjölsocker inte kunna dricka det vita guldet är rent av förnedrande, pinsamt, smått outhärdligt...
tänk på att wunderbart som man går miste om!
*glass
*grädde
*milkshake
*varm oboy

de där underbara små sakerna som gör livet värt att leva... vad vore sommaren utan milkshake o gräddtårta med jordgubbar, eller jordgubbar o glass? eller en svinkall vinterkväll om man inte får komma in o värma upp sig med en kopp het choklad efteråt?
ne fy fan!

när gud skapade laktosintolerans måste något slått snett i skallen på honom...,
att ge stackars oskyldiga små flickor outhärdliga magkramper, gaser och illamående som endast kan botas av ett antal kräkningar eller att gå på toaletten varje kvart i två timmar borde räknas som ett brott!

jajja jag vet, det finns låglaktosmjölk och laktosfria produkter, men de kostar faktiskt mycket mer än de vanliga gör... o hur kul är det att aldrig kunna äta samma sak som de andra utan att ständigt behöva köpa med egen glass o grädde när gänget ska ha tjejkväll o äta marängswiss?

ja du kan ju ta laktosnedbrytande tabletter säger du då, men nu ska jag berätta något för dig!
det hjälper inte alltid... ibland kan maten komma upp samma väg som den kom ner bara ett antal timmar efteråt trots alla tabletter, o då är det inte så skoj...
fast ibland käkar man ju ändå glass o grädde o choklad o allt sånt där underbart gott o mysigt, det är en smäll man får ta dan efter... ungefär som bakfylla!
ni säger till mig; hur kan du äta det där när du vet att du kommer må dåligt imorrn?
jag säger till er; hur kan ni dricka det där när ni vet att ni kommer må som överkörda gnuer imorrn?

mmm mmmm mmmmmm marabou

orkar faktiskt inte idag.. orkar ingenting... e inte trött, men oengagerad.. det känns meningslöst, allt verkar poänglöst just nu..
ingen anledning alls att känna såhär, men gör det likfan...
måste man ha en anledning att må dåligt då?
kan man inte bara få göra det?
varför måste man må bra? varför måste man prata om det?
Tänk om jag inte vill prata om det?!

tänk om jag bara vill ha tillåtelse att få gå omkring o må dåligt ett tag... vem fan orkar vara glad jämt?
jag orkar faktiskt inte..
man är bara människa, inte nåt sånt där jävla butiksbiträde med påklistrat leende vars jobb är att vara trevlig och tillmötesgående.

jag har känslor som alla andra, o just nu säger mina känslor att jag mår dåligt.. o jag vill inte städa, jag vill inte äta, jag vill inte vara glad, jag vill inte diska.. jag vill inte ens klä på mig...
så jag gör inte det..
o så är det.......


men det går över, måste bara få ha sin gång... allt har sin tid... en tid att vara ledsen, en tid att vara arg, en att vara glad

du har varit ute två gånger den här veckan redan, du är väldigt seg och trött, kanske aaaaningen bakis oxå, och du har redan spenderat alldeles för mycket pengar för att budgeten ska hålla månaden ut.
Du sitter där och har verkligen bestämt dig för att idag ska du absolut  INTE  gå ut..
du sitter o äter lite i korridorsköket med dina vänner och bara slappar o har dig... så kommer nån annan in i köket med en systemkasse i handen... oj vad den ser spännande ut!

någon tycker att ni ska dra ner till puben o bara käka lite o umgås med resten av klassen o vara lite sociala, javisst tänker man, det kan ju inte vara så farligt? eller?
ni kommer dit, beställer lite mat, hmmm vad ska man ha till att dricka? en enda öl kan väl inte vara någon fara, du ska ju ändå gå hem tidigt...

efter ni har suttit o tjatat en stund upptäcker du att ölen redan är slut och maten inte har kommit än, o nu när du redan har den goda smaken i munnen känns det dumt att byta ut den mot läsksmak, du ska ju trots allt bara ha en till så att det inte blir för torrt till maten, så visst kilar du iväg till baren igen.

efter ytterligare nån timme kommer du fram till att nu är det nog dags att kila hemåt ändå, men neeeeej säger klasskompisarna då, det är klart att du ska stanna en stund till, kom igen nu..
någon säger: jag bjuder på en öl, stanna en stund till, vi har ju så trevligt...
en öl blir snabbt två, två öl blir snabbt tre..
innan du vet ordet av är ni plötsligt vidare till nästa pub, du bestämmer dig för att sätta igång ett shotrace o bjuda igen till den snälle kamraten som bjöd dig.. sen står du vips på ett bord med en öl i handen och försöker dra igång allsång ca tio minuter innan stängningsdags ooooj va världen är underbar och allt bara flyter på just nu..

nästa dag ligger du där igen, jag ska aldrig mer dricka tänker du när du kryper ur sängen, iaf inte den här kvällen....

Nu har jag suttit och kollat på barnkanalen i snart två timmar... men varför?
hade jag kollat på den om jag hade haft bättre utbud av kanaler?
vem bestämmer vad som är bra TV?
o varför kollar jag på vissa program? kollar jag egentligen på det som jag tycker är bra, eller kollar jag på det som andra säger till mig är bra?

tittar oftast bara för att fördriva tiden, ibland kan man sitta hur länge som helst utan att ens reflektera över det man sett.. om nån hade frågat mig vad jag sett på TV idag hade jag inte kunnat svara på det.. för jag tittar utan att engagera mig i det.. bryr mig egentligen inte om vad som är på, bara något är igång...

som nu tex när både datorn och TV:n är igång, och jag är inte riktigt fokuserad på något av det.. varför är det så himla viktigt för oss människor att ha saker igång omkring oss... vissa kan inte vara hemma utan att ha musik på... andra har datorn på dygnet runt utan att ens använda den.

mamma brukade kalla TV:n för dumburk när jag var liten, o nu inser jag att hon nog till viss del hade rätt.. den används som en anledning för att slippa göra andra saker.. hur skulle det annars komma sig att jag nu kollar på kunskapskanalen på ett program som jag inte alls är intresserad av när jag har en intervju att renskriva som måste vara klar imorgon?

hur stor inverkan har egentligen det man kollar på? jag brukar aldrig komma  ihåg det jag sett, förrän kanske lååååångt låååångt efteråt.. ibland när nån pratar om något så kommer det plötsligt tillbaka till en, "hmmm vänta lite det här känner jag igen, ahaaa jag måste ha sett det på TV!"

jag tror inte att tv-spel o sånt har så stor inverkan på barn och våld som det påstås, isf skulle väl även program och spel som pokemon förbjudas? jag förstår mig inte på föräldrar som inte vill låta sin barn kolla på actionfilmer, men ändå låter dem kolla på typ Pokemon och Digimon.. om nu barn är så lättpåverkade som det sägs så borde väl även sådant våld färga av sig på dem? för det är ju det enda Pokemon går ut på, att låta de små olika monstren slåss mot varandra...
nä allt är nog relativt, men är man så dum att man tror att allt våld kommer ifrån TV så kanske man inte bör ha någon TV alls hemma, för våld visas ju även på nyheterna, varje dag...