att beskriva en känsla är aldrig lätt. och känslan saknad är nog en av de svåraste.. varför saknar man egentligen någon?
vad är saknad, hur känns det att sakna? när saknar man?
kan man bara sakna sånt man tycker om? kan man sakna platser lika mkt som personer?

när jag saknar någon så längtar jag efter den personen, jag tänker på den alldeles för mkt, jag tänker bara bra saker om den personen. men det är inte någon skön känsla som jag får i kroppen direkt, det känns liksom ledsamt på något sätt. det känns ända nere i magen och jag blir sorgsen.
jag undrar vad den personen gör nu, saknar den mig? tänker den på mig så som jag tänker på den..

ibland kan jag sakna ett skratt, en doft, hur den personen känns att ta på, ibland bara en röst..
att sakna någon borde vara ett bevis på att man tycker om den, men är det verkligen det? eller är det bara egoism för att man inte får den personens uppmärksamhet längre?

kan man sakna någon som bara varit borta i fem minuter?
och hur kan det komma sig att man helt plötsligt kan börja sakna någon som man varken tänkt på eller träffat på väldigt länge?

ibland saknar man någon jättemkt, sen uppskattar man inte att träffa den personen alls lika mkt som man trodde man skulle göra..
kanske målar man sig en fantasibild av att personen, saken, platsen är/var mkt bättre än vad den egentligen är, just bara pga saknaden...