hur kan något som känns som hemma plötsligt kännas som det sista stället på jorden man vill vara på?
har känt mig så hemma i min lägenhet, men nu fasar jag för att åka tillbaka.
en hel sommar hemma har gjort mig bekväm, måste jag verkligen sitta och sakna min familj när jag kan vara här hos dem?

när jag skulle åka tillbaka till skene i juni månad ville jag verkligen inte lämna lägenheten o kompisarna från plugget, jag ville vara kvar. men nu känns det livet så långt borta, som ett helt annat som inte är mitt.
kan man verkligen leva två skilda liv samtidigt?
studentlivet är det liv jag lever större delen av året, men det känns inte äkta på nåt sätt, man lever i en liten skyddad fantasivärld med alla andra som sitter i precis samma sits. det skiljer sig så radikalt från alla andra livsstilar, så mkt som accepteras som inte andra skulle ha någon förståelse för... så mkt galna saker som händer varje vecka. sånt är vardagsmat..

ska det behöva vara en så jobbig omställning varje år? ska jag behöva gråta när jag åker från lägenheten och när jag ska till den? hoppas verkligen det här kommer vara lättare nästa år..
känns som att jag slits mellan två världar, vilka jag båda älskar. t.om vännerna och människorna i de olika världarna skiljer sig från varandra.. de kompisar jag har i plugget är inte alls den typ av kompisar jag har här hemma.. har saknat pluggkompisarna nu i sommar, men jag vet att jag kommer sakna de andra här hemifrån så snart som jag satt mig på tåget igen..

kan man ha hemlängtan fastän man redan är hemma?
o vilket är egentligen hemma?