ibland känner man sig störst, bäst och vackrast på jorden, och ibland är man mindre än ett nålsöga och känner sig allmänt oviktig och dålig.

i den ålder jag befinner mig i nu anses jag av omvärlden vara en vuxen människa, eller jag ska iaf föreställa det. men vem är det som bestämt när man blir vuxen? ibland känner jag mig fruktansvärt liten och ynklig.

var det verkligen så längesen som man gick och höll mammas hand när man gick och handlade, som pappa kom in och nattade mig med en godnattsaga och gjorde pruttljud mot ens mage och fick en att skratta åt hans grimaser, när mamma brukade sjunga för mig och ha mig i sitt knä och gunga mig.. ?

jag vill bli betraktad som vuxen och att man ska respektera mina åsikter och. jag vill ta mina egna beslut och sköta mig själv, jag vill göra som jag vill utan att mina föräldrar ska lägga sig i.

men en dag som denna när man mår riktigt dåligt finns det inget som jag hellre skulle vilja än att ha mamma här med sin svala hand mot min panna, att låta henne dalta lite med mig o stoppa om mig.. att hon tycker synd om mig och öser kärlek över mig och omtanke.

när man mår dåligt har man plötsligt förflyttat sig från den där vuxna, världsvana, självsäkra studenten, till den tio-åriga lilla person som var helt hjälplös utan mamma när den var sjuk.

är det okej att fortfarande längta efter sin mamma när man mår dåligt fastän man är över 20 år gammal?



kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur....