idag är det en sån där grå dag..
en sån som man bara sitter och stirrar upp mot himlen på och letar efter en ljusöppning..
men inte grå på grund av vädret, utan sinnesstämningen..
just nu sitter jag och letar efter min ljusöppning, min guldkant..
vissa dagar går helt enkelt allt bara åt helvete, oavsett hur mkt man försöker att fixa och dona och anstränga sig för att rätta till saker.. det blir bara helt enkelt inte rätt..
det är under såna dagar man önskar att man kunde jämna ut det lite mot de där dagarna när verkligen allt går rätt..

jag hade en sån dag både fredag, lördag och söndag, betyder det att resten av den här veckan kommer att gå helt åt helvete för mig?
har jag överdoserat min tur? spenderat all lycka på samma gång?

finns det någon däruppe som sitter och ransonerar ut tur och glatt humör? eller är det något som man bestämmer själv? ibland känns det som att det inte går att vara glad hur mkt man än försöker, fastän man egentligen inte har något att klaga på.. är man bara en egoistisk gnällspik om man mår dåligt utan att ha en vettig anledning till det?

skulle kännas så skönt om molnen på min fantasihimmel bara ville skingras för en kort stund nu, låta mig se solen sticka fram bara en liiiiten liiiiiten kortis, så att jag kunde få en glimt av den, en liten skymt av att det faktiskt finns ljus bakom mörkret..
men jag får nog vänta på min tur som alla andra... vänta en dag till, eller två eller tre... bara den kommer snart.. för annars tar nog det riktiga höstmörkret kål på mig...