Man tror att man har fixat det, att all ångest och allt kämpande för att passa in och all popularitetstävling är över..
Du har överlevtpuberteten, de första tonåren, högstadiet och gymnasiet. Du har haft din första fylla, gjort dina snedsteg och nu tror du att det är över.

Du har flyttat hemifrån och ska börja plugga.. Så kommer du fram och inser, det är inte alls över. Folk mår fortfarande dåligt och är osäkra och bergochdalbanan är lika påtaglig som innan om inte mer. Nu gör folk allt för att hävda sig, för på nåt sätt är man ändå ensam i världen, och ensam är stark, eller?
Vänner får man fort, och man blir av med dem lika fort i det rasande tempo som studenter lever i. Det är faktiskt en helt annan värld än vad många andra är vana vid. Man måste själv ha levt i den för att förstå den, för en utomstående kan inte möjligtvis fatta vilken press man lever under när man egentligen aldrig är klar med något, man har bara några dagars paus emellan alla nya projekt.

De flesta söker hopplöst efter någon form av livlina att hålla sig fast i, någon fast punkt som är deras verklighetsförankring, ibland kan det vara en nära vän, en flick-/pojkvän, ett jobb eller en hobby...
Men vad händer med de som inte har någon fast punkt?
Det är väldigt lätt att fastna i studentträsket, och ännu lättare att fastna i alkholträsket.. Många får (tyvärr) se med egna ögon hur vänner försvinner och tynar bort framför en.. men vad kan man göra för att hjälpa någon som inte själv ser det som ett problem? någon som inte inser att det faktiskt inte längre bara är en normal del av den studentikosa kulturen?


när slutar det vara kul och när börjar det bli ett problem?