nu är det svårare, det finns ingen himmel och jag vet att du inte kommer vara här länge till. jag önskar att jag kunde tro, att jag kunde finna någon tröst i att du kommer till ett bättre ställe, att du kommer få träffa din man och dotter igen, men jag gör inte det. 

de andra kommer jag inte ihåg så mycket, men du har alltid funnits där, även när du drivit mig till vansinne och jag har bråkat med dig. du lärde mig att baka våfflor och måla, du berättade om vår familj, du har alltid gjort världens godaste kalkon. snart finns du inte mer... och jag har extremt svårt att förstå och acceptera det.

på ett sätt var det lättare att inte förstå, att inte kunna få grepp om det. det var lättare när jag var liten..