ibland sitter det bara där, som en klump i halsen.. den där välbekanta känslan.. nästan litegrann som illamående.. det är gråten jag talar om...
när den väl kommer går den nästan aldrig att hejda, det är som att den har sitt eget liv. ibland vet man inte ens varför man gråter, plötsligt strilar bara tårarna nerför kinderna. vissa gråter mer än andra, kanske är det bra.. det påstås iaf att det ska vara bra att gråta mycket. antagligen har det med att göra att man inte ska hålla inne med känslor..

en del gråter under filmer, en del bara på begravningar, en del gråter aldrig.. jag som är en sådan som gråter nästan jämt har svårt att förstå hur det måste vara att leva utan att kunna visa sina känslor genom gråten..

ibland gråter man så man nästan kräks, man får svårt att andas, man blir hysterisk.. till sist gråter man bara för gråtens skull, man har glömt varför man började..

en del kan framkalla gråt bara genom att tänka på nåt sorgligt, en del kan stoppa sin gråt när de känner den komma.. att gråta inför människor som inte tycker om en har alltid känts som en svaghet för mig.. dock har jag aldrig kunnat råda över det.. och man känner sig så fruktansvärt utlämnad när man börjar gråta inför människor som man inte litar på eller känner sig trygg med..

tror inte på att man alltid ska stoppa gråten o försöka få den gråtande att skratta o bli glad igen, ibland måste man helt enkelt få gråta färdigt...