hur kan man känna sig som den mest ensamma människan i världen när man ändå vet att det finns så många som älskar en?

känns som att jag drunknar.. i mina egna tankar.. i mitt eget sätt att vara..
känner mig kvävd, känns som att jag bara vill slå rakt ut, hitta lite avstånd... till mig själv och till alla andra..
vill få perspektiv.. men perspektiv på vad?

är mardrömmarna verkligen en hint om att det är något som inte står rätt till? eller är det bara fånig inbillning?
ska man gå bara efter hur man känner, eller ska man tänka på hur man borde känna? ska man låtsas vara glad även om det gör ont? tjänar man på i längden att bara låta bli att vara ledsen även om det känns som att man borde vara det?
är det okej att förtränga sina känslor ibland och bara köra på?
finns det någon som är lycklig jämt? och isf hur bär den sig åt?
vill jag verkligen vara glad jämt, eller vill jag vara ledsen och må dåligt? är det jag själv som framkallar de här känslorna hos mig?

insvept i ett mörker, vill glömma det som hänt, finner inga svar, på frågorna jag har...

ligger i min säng, tänker på det, ingenting är som förut....