varje dag ljuger man om saker... kanske inte medvetet, men man gör det..
någon frågar hur e de?
du svarar: bra
fastän det kanske egentligen inte är bra.. men du svarar så av ren reflex..

man ljuger om sina egna känslor... man ljuger om andras...
varför?
jo för ibland gör sanningen för ont...
det gör fruktansvärt ont att inse en del saker, så man ursäktar det genom att säga att han/hon menar si eller så ist...
det är lättare att lura sig själv... för då slipper man ta itu med det.
men man kan inte lura sig själv i evigheter..

efter hand blir lögnerna svagare och svagare.
och så småningom blir de genomskinliga, det blir allt tydligare vad sanningen egentligen är...
till slut måste man ta itu med det.
ska man fortsätta lura sig själv? blir det lättare om man bara försöker inse fakta från början?
eller behöver vi lögnerna? är det vår självbevarelsedrift?

am i living a lie?