gränsen mellan hat och kärlek är väldigt tunn, väldigt hårfin.
det krävs extremt lite för att man ska gå över den gränsen. en handling, ett enda ord, ett litet snedsteg kan vara det som sätter igång en kedjereaktion..
det är oftast inte så synd om den som blir hatad,.. många gånger är det mycket jobbigare för den som hatar.

vet ni hur krävande det är att hata någon? hur fruktansvärt ansträngande det är att behöva vara arg och lägga ner så mycket energi på att känna enbart negativa känslor när man tänker på eller ser en person?
den som blir hatad gör inget egentligen. den bara går omkring där.. många gånger vet den antagligen inte ens om att den är hatad, medan den som hatar förgås inombords av smärta..

det är svårt att hata någon man inte hyser några känslor för. dem är man mer likgiltig inför. det är de man älskar som kan göra en mest illa. för det är de människorna man anförtror sig åt, de man litar på. när man blir sviken av en sån person gör det så otroligt mycket ondare än om det skulle vara någon man inte bryr sig om.. att bli sviken av någon man litat på betyder att den inte gick att lita på egentligen, att den antagligen inte brydde sig om dig på samma sätt som du brydde dig om den..

om man ändå kunde sluta hata.. att bara släppa saken... att känna sig likgiltig.. att inte behöva bry sig alls.. men för att göra det måste man antingen förlåta eller bli helt känslokall...
jag är varken redo att förlåta eller att sluta känna