ibland är det så mycket lättare att hänga fast i det gamla än att faktiskt våga gå vidare...
så länge som man lever i det förflutna och inte vågar ta steget ut så utsätter man sig inte för några faror, man öppnar sig inte för nya möjligheter..

det känns tryggare, för så länge som man tuggar och ältar och klänger sig fast i ilska, desperation, ångest, sorg och gamla känslor behöver man inte känna nåt nytt. man tar inte risken att visa sig själv och öppnar sig inte för några nya känslor eller personer.. och då riskerar man inte heller att bli sårad igen..
man är så totalt livrädd att någon ska göra en illa igen att man bygger upp murar som ingen får komma innanför, man tillåter inga nya bekantskaper för det betyder att man faktiskt skulle bli tvungen att lita på en ny människa, vilket kan innebära risk att bli sviken av ytterligare en person..

men hur kul är det egentligen att leva på det sättet? man lever ju inte alls.. när man inte känner så lever man inte.. men ibland orkar man inte vara modig och visa att hej här är jag.. trots att man vet att man borde, trots att man vet att man förmodligen skulle må så mycket bättre av att göra det..
det krävs så mycket mod för att våga gå ut och leva livet igen istället för att bara vara en betraktare av det..
men ibland måste man faktiskt..


sluta iaktta de andras liv och bli en fullvärdig deltagare av ditt eget