varför är det sån in i helvetes press på att man ska må så jävla bra hela tiden?
det finns väl inga människor som alltid mår bra?
man måste tillåta sig själv att må dåligt ibland, eller ofta om man nu känner för det. vem bestämde att man ska må bra? vad är det som är så bra med att må bra? är dom som alltid mår bra lyckligare än andra eller låtsas de bara?

varför måste man ha en anledning att må dåligt? om man känner för att lipa skallen av sig och låsa in sig i tre dar och bara må piss borde det vara fullt tillåtet, utan att ha en anledning att göra det.. mår man dåligt så mår man ju dåligt... det kanske inte är något som måste fixas utan ett tillstånd som måste få finnas..
om nu depressioner är något så onaturligt som måste botas till varje pris, varför är det då så många som har det? varför finns det så mycket lyckopiller när de är så farliga...
att alltid vara på topp är inte naturligt, borde man kanske inte ist isf lägga pengar på att bota de som är konstant lyckliga i såna fall? för det om något är onaturligt!

vem kom på att man mår dåligt om man är ledsen förresten?
en del av oss kanske mår bra av att få vara ledsna, att få gråta ut ordentligt.. bara för att man gråter ofta och mycket behöver det inte betyda att man mår sämre än andra, man visar bara känslor på ett annat sätt.
varför måste folk komma och trösta och dalta? kan de inte bara acceptera att just nu mår inte den här personen bra och den kanske inte vill må bra heller... ibland måste man få lov att gråta tills man nästan kräks, att få känna sig totalt miserabel och eländig.. annars kan man inte uppskatta känslan som kommer när man faktiskt tycker att livet är ganska så okej.. en känsla är inget man ska bota, den bara är


man kanske inte ska må dåligt jämt, men underskatta inte betydelsen av att låta känslor få vara känslor