visst är det skumt, hur något så simpelt som en doft eller en röst kan gräva fram minnen som du trodde du gömt på ett säkert ställe, känslor som du trodde var begravda för alltid..
visst är det skumt, hur ett brev eller en låt, eller till och med en bok, kan få dig att tänka på någon som du inte tänkt på under så lång tid..

det behöver inte alls ha med personen att göra egentligen, men på något vis så kopplar du det fenomenet till den människan, något så litet som en kam, som faktiskt kan vara helt ny och oanvänd kan påminna om en annan kam för länge länge sen..

vi tror att vi glömt vissa människor bara för att vi inte tänker på dem så ofta längre, men en del människor bär man med sig livet ut..
och det är nog bra
 vissa människor vill man inte glömma, bör man inte glömma