vissa människor lämar ett sånt där enormt tomrum efter sig, trots att man kanske inte känner dem så bra..
och andra människor som man känt i flera år kan försvinna utan att man reflekterar över det eller ens tänker på dem speciellt ofta..

någon som har varit en nära vän kanske inte dyker upp i tankarna alls lika ofta som en flyktig romans eller en gammal lärare tycks göra.
när vi sitter där om tio år, vilka är det vi minns då? den snälla blyga tjejen som lånade ut sina anteckningar till dig när du glömt dina, eller killen/tjejen som man hade en hemlig förälskelse i, eller är det kanske den där människan som man störde sig på mer än alla?

det är ganska skrämmande när man når den insikten..
tänk om personerna som du saknar och som gjort stort intryck på dig inte alls kommer ihåg eller tänker på dig?

vad är det som avgör vilka man minns och vilka man glömmer?

sen beror det väl lite på om du själv vill bli ihågkommen och i så fall för vad?
för de vi minns mest från historien verkar inte ha varit guds bästa barn