jag säger alltid att jag hatar alla hjärtans dag... o det gör jag, för jag har ingen att dela den med..

är det inte det vi alla söker egentligen? någon att dela våra liv med. dela glädje och sorg, glada tider och svåra tider..
någon att slösa vår kärlek och omtanke på...

jag vill känna mig behövd, det är den bästa känslan i världen. kanske lite ego, men tänk vad underbart att det finns någon som behöver just MIG!

jag skulle kunna nöja mig med det där, att bara hitta någon som uppskattar mig. men det räcker inte..
jag vill ha den där stormande känslan av att sväva över moln, svindlande kärlek!
sådär kär så att hjärtat svämmar över av känslor och jag har fjärilar i hela kroppen o det bara krýper i mig när jag ser den personen.
den som får mig att sluta andas och får hjärtat att skutta till och slå dubbla slag..
det är kanske för mycket begärt?

de säger att det man förtjänar det kommer man att få... så jag antar att jag måste varit en väldigt ond människa i mitt förra liv... för det känns inte som att jag förtjänat det jag fått i detta livet...
Karma...

men jag vill ändå tro att om jag fortsätter hålla hjärtat öppet kommer den där personen som är menad för mig att hitta mig, att se mig, och till sist se att jag är den som den hör ihop med. hans andra halva, dem som gör honom fullkomlig...