när man var lite var varje födelsedag något att se fram emot, något som man planerade länge länge länge...
man ville ha det största och bästa kalaset. Inget fick gå fel och vädret var jätteviktigt!
Och nu? vädret är skitsamma, och att planera är lite för ambitiöst.. man gör det som faller en in, vilket oftast bara resulterar i en middag, lite fika eller utgång med polarna på kvällen.

när man var sådär liten var födelsedagar nåt som man längtade efter, nåt som var riktigt kul. o det verkade så himla långt till nästa födelsedag jämt, alldeles för långt, ett år kändes som tio. nu går åren så snabbt att man knappt hinner blinka innan man fyller år igen.
hur kommer det då bli när man är upp emot femtio? kommer man bry sig alls om att man fyller år?

varför firar vi överhuvudtaget födelsedagar?
är det något att vara stolt över, en bedrift?
borde väl vara våra stackars morsor som firas på den dagen ist, det är de som åstadkommit bedriften... pressat ut en fyrakilos melon under oerhörd smärta...

kanske firar man att man överlevt ett år till?
isf är det det som jag firar... att jag fixat mig igenom det senaste året, för det hra varit en bedrift...
hurra för mig, för att jag fortfarande står här, skriver här