jag skulle vilja veta hur tjejer tänkte och såg på saker för länge sedan.
var man nöjd med att vara förtryckt? eller såg man sig inte som förtryckt?
tycker vi bara att det är så för att vi har sett annat?
längtar man inte efter att göra vissa saker om man inte har en aning om dem?

hur var det tex i gamla mellanöstern? när man läser sagorna om tusen o en natt verkar allt så magiskt och romantiskt, vackra prinsessor med horder av prinsar som uppvaktade dem och ansågs ovärdiga. men var prinsessorna o de kvinnor som levde där speciellt lyckliga?

eller på medeltiden med riddare och jungfrur, var alla unga damer nöjda med att sitta i ett torn inlåsta med trånande trubadurer under fönstret.

vi tjejer är så naiva o drömmer om att få ha levt under de tiderna... att få ha upplevt magin..
men det är inte därför jag skulle vilja åka tillbaka... jag vill veta vad som egentligen rörde sig i deras huvuden, vad tänkte de? försökte de någonsin ändra på saker eller var de nöjda som de var?
var det bättre förr?
kanske det vi har nu inte är så fulländat och perfekt som vi tror?

är det verkligen mer jämlikt nu och är det isf bra?