lärarna sa alltid på lågstadiet att "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder"
undrar hur många som håller med om det nuförtiden...

kommer ni ihåg när man var liten och älskade alla väder?
allt var nytt och spännande!

till och med oväder var kul väder..

man kunde sitta i vattenpölar och ösa smutsvatten över sig, och kasta lera på dom andra barnen var jättekul för dom blev inte arga, dom bara kastade tillbaka.

skulle någon kasta lera på oss idag skulle vi bli jättearga och bara tänka på våra kläder och att vi blivit smutsiga.

och inte finns det någon tjusningen med att springa omkring i regnet längre heller. nu innebär det bara att man bli blöt och kall och det är något mycket obehagligt som vi helst av allt undviker att utsätta oss för.
om vi inte måste så går vi nästan inte ut alls.

vi har blivit såna där som föredrar att gå inne i konstgjort klimat som anpassar sig helt och hållet till våra behov. vi har glömt att det faktiskt är vi som ska anpassa oss..

när blev vi så tråkiga och bekväma av oss?

vart tog barnasinnet och äventyrs/friluftsglädjen vägen?