det finns verkligen ingen värre känsla än den att bli lämnad.. personen som man själv så gärna vill vara med vill inte längre vara med dig.
så får man höra att man inte ska ta uppbrottet personligt, hur fan ska man ta det då?
det är ju dig som den inte vill ha längre, det är ju dig den inte behöver längre..


man känner sig så övergiven, överbliven, onödig... varför ska man gå här om man inte är behövd längre?
vad har man för syfte kvar? det känns som att allt man sett fram emot har försvunnit, allting är borta... som om ett mörker dragit sig över tillvaron och vägrar att försvinna.. och varken stearinljus eller ficklampa finns för att åstadkomma ens en lite ljusglimta i det allomslutande mörkret..

man slutar existera och blir en zombie som går på automatik,. man slutar känna, för det enda man känner är smärta, smärta sorg och ilska... och vem vill gå runt och känna så?