första steget till att kunna göra något åt att man mår dåligt är tydligen att inse att man faktiskt gör det..
men vad händer när man inte mår fysiskt dåligt utan det istället är något som helt enkelt bara inte känns bra?
man har inga fysiska symptom att sätta fingret på och det kan vara svårt att förklara vad som känns fel. Hur vet man att man faktiskt mår dåligt och inte bara är lite ur gängorna?

vet ni hur svårt det är att acceptera att man behöver hjälp? att kunna säga ja, jag är sjuk. det är nog något av det jobbigaste som finns. för ingen vill vara psykiskt sjuk. man tror att det är samma sak som att säga att man är galen, men det är inte det. vissa människor blir förkylda, andra är av vissa anledningar mer benägna att må dåligt på insidan istället. man är inte fel eller konstig bara för att man blir ledsen eller måste ha mer hjälp än andra. även om man själv till en början tror det. för det svåraste är faktiskt att erkänna för sig själv att man inte klarar av att ta hand om det själv längre.

inte skulle du försöka behandla dig själv om du hade ett brutet ben och bara tänka: äsch det går snart över.. samma sak är det med en depression, ju snabbare du får hjälp, desto snabbare kan du må bra igen och fungera som du brukade göra. det viktiga är att faktiskt få hjälpen.

för skaffar man inte hjälp, det är då som man faktiskt blir konstig och blir jobbig, både för sig själv och för andra. men mest för sig själv. för man kan inte göra någon så illa som man gör sig själv när man struntar totalt i hur man mår.
det är dig själv du skadar. ta hand om dig och älska dig.
som en söt liten lockhårig tjej sa igår: ingen kan hela dig fullt ut om du inte älskar dig själv först.

creds till alla som faktiskt vågar erkänna att de mår dåligt och tar itu med problemet.