är det konstigt att bli rädd när man egentligen borde bli glad?
det kanske låter lite konstigt... men ni vet när man får höra gulliga eller fina saker om sig själv från andra och blir avskräckt för att de kommer för nära eller att det kanske går lite för fort?

varför är det så?
varför backar vi automatiskt två steg när något potentiellt bra är på väg att hända? varför blir man så rädd?

det är litegrann som det där med jakten.. i början är man ganska på och vill och vill.. men när man fått det man vill ha tappar man intresset och bara slutar.. man vill inte ha det längre, det är inte roligt..

på många sätt är det nog spänningen i båda fallen som är den avgörande faktorn.. man vill ha spänning och ovisshet, det lockar mer än trygghet, värme och vetskap..


vi människor är rätt dumma...