till och från så känns det som att lidandet aldrig kommer att ta slut, att världen och livet aldrig kommer att bli bättre. man frågar sig varför man lever och vad man lever för. det känns som att livet är ett enda långt lidande som slutligen frigörs av döden.. ibland står det till och med så i vissa religiösa skrifter. att döden är frälsningen. buddhismen ser livet som ett lidande. alla känslor alla begär, alla frestelser, allt detta är alltså lidande. ett lidande som man ska frigöra sig från genom att sluta vilja ha saker..
men om man inte längre vill ha saker, eller vill göra saker eller längta efter någon/något, varför lever man då? är allt det som vi tycker är gott lidande? då måste döden vara så underbar att den inte går att beskriva om den är bättre än besvarad kärlek, bättre än att ge liv åt en ny människa.

varför är vi då så rädda för döden? ingen vet om den gör ont, inget vet ens om den känns alls. ingen vet vad som händer sen. alla tankar som vi har och har haft, slutar de bara existera? försvinner ens totala medvetande? eller går man bara upp i någon sorts högre medvetande, ett kollektivt medvetande?
försvinner man någonsin?