Såhär började det: i slutet av september förra året ringde min mamma mig och sa att hon hade något tråkigt att berätta och att jag borde sitta ner. Mormor hade blivit diagnostiserad med cancer i bukspottskörteln. Tyvärr så visste jag såväl vad det betydde att jag inte ens frågade om det gick att bota utan bara hur lång tid hon hade kvar.
Läkarna sa att det kunde vara allt från någon månad till kanske ett halvår.

Ingen av oss trodde att det skulle dra ut på tiden så här långt. 11 månader efter diagnos är nu min mormor borta. Hade hon själv och vi fått välja så hade hon lämnat oss för flera månader sen. Det må låta hemskt och grymt, men de sista månaderna i hennes liv var inget liv. Min mormor var alltid en riktig bullmormor, tjock och matglad och sprang på bingo i tid och otid. När hon blev sjuk gick hon från ca 115 kg - den ynka vikt på 40 kg som hon hade när hon i lördags morse lämnade jordelivet. Hon såg ut som en liten fågelunge, det är inte värdigt. Ingen borde behöva tyna bort på det sättet. Tyvärr är dock verkligheten sån att sånt händer.

Oavsett om det finns någon himmel eller ej så är min mormor på ett bättre ställe nu, för nu slipper hon lida, hon slipper oroa sig och vara rädd.

men jag kommer sakna henne något så fruktansvärt.